Just nu får jag ta en dag i taget. Jag vill inte låta otacksam men det är rätt tufft att jobba heltid samtidigt som man ska tampas med biverkningarna från min antidepressiva medecin. Prova själva att gå från att vara djupt deprimerade och majoriteten av dagarna går ut på att ligga i sängen och försöka bestämma sig om man ska kliva upp eller om man bara ska ligga kvar, inte orka hålla rent och fint hemma, ibland inte ens orka svara i telefon när någon ringer/inte orka träffa någon eller inte ens orka gå utanför dörren ... till att jobba heltid och den lilla energi du har ska räcka till så mycket, orka cykla drygt en mil till jobbet, orka fixa matlådor, orka tvätta kläder så du har något att ha på dig, orka träffa folk varje dag (ganska oundvikligt), se till att komma i tid till jobbet. Det är inte det lättaste när jag samtidigt ska tampas med att medecinen ger mig yrsel och dåligt i magen, samt att den gör mig rätt trött och dåsig. Jag har inte mycket till liv just nu och jag hinner liksom inte känna efter hur jag mår under veckorna. Dagarna ser ut ungefär såhär: stiga upp, cykla till jobbet, jobba all day long, cykla hem, slänga sig i duschen, knapra i sig lite mat/smörgås om man hittar någon, och isäng så fort som det bara går. Jag antar att medecinen börjat hjälpa en del iaf eftersom jag somnar om kvällarna, men jag är så grymt trött om morgnarna. Just nu tar jag en dag i taget, annars orkar jag inte.