Detta är en fortsättning på föregående inlägg.

Jag är en väldigt envis person, jag vet inte varifrån jag fått det. När man snackar om hur illa vid sig vissa tar av det Kissie skriver i sin blogg så är man ju ändå inne lite på självförtoende/självkänsla.  Jag har en mamma, som under min tonårstid kunde vara på antingen det enda eller det andra humöret. Sällan var det mitt i mellan. Antingen var hon skitförbannad, gestikulerade våldsamt med armarna och skrek. Eller så kvittrade hon och var glad som en lärka. Hon kunde tända till och bli förbannad över småsaker så som en nypa salt för mycket i maten, en tröja i tvätten som enligt henne till synes var ren (och tvättmedel det växte minsann inte på träd, lika lite som pengar gjorde det). Ena stunden kunde hon va så stolt över en och man var hennes enda vackra dotter, man var så duktig och man var så bra. För att sen i andra stunden kunde man vara värdelös, omogen, lat, trög, lättlurad, naiv, fattar ingenting, klarar ingenting etc etc. Sånt är inte lätt att ta för en liten tonårstjej, men jag gjorde det. För att hon är min mamma och för att jag hade inte mycket andra alternativ. Tyvärr kan jag inte säga att jag älskar min mamma för att hon är min mamma, jag vet att det kanske låter som en hemsk sak att säga. Men jag hatar henne inte heller. Hon är bara min mamma och hon är som hon är.

Jag har många gånger fått höra att min mamma är så shyst och ball och hon är den snällaste i världen samtidigt som folk talat om för mig, när jag snäst eller varit tvär mot min mamma, att så ska man minsann inte betee sig mot sin mamma. Jag kan förstå att vissa reagerade så. Men hade dom vetat det jag berättar nu så hoppas jag dom hade tänkt annorlunda. Det är jobbigt när folk inte förstått hur hon kan vara när andra inte ser på. Att folk trott att jag varit som jag varit bara för att jag skulle vara en snäsig och snorkig tonåring bara för att.

Sen har jag pga min mammas val av partner varit med och fått se ett och annat. Jag har sett hennes partner incenjera knark i armen med spruta, som inte tog någon som helst hänsyn till att jag fanns i närheten. Jag har sett en man äta ägg med skalet på. Fått besök av polisen åtskilliga gånger. Han har hotat mig med kniv när jag var 9 år. Hans porrtidningar och porrfilmer har legat framme. Jag har levt med missbruk i min omgivning större delen av mitt liv. Så kom inte till mig och säg att jag inte får snäsa eller vara tvär mot min mamma, när det finns tonåringar som skriker och svär åt sina föräldrar utan någon som helst anledning som gör allt för sina barn. Herregud jag tror inte ens min mamma har varit på hälften av alla mina skolavslutningar.

Trots allt detta så törs jag påstå att jag har förträffligt bra självförtroende/självkänsla med tanke på vad jag har gått igenom. Jag antar väl att jag varit jävligt envis och gett mig fan på att ta mig igenom det. Jag skulle även vilja påstå att jag är en stark person. Därför blir jag förbannad när jag ser tonårstjejer som verkar ha bra och stöttande föräldrar som bryr sig, som tar åt sig av saker som en liten fitta som kallar sig för Kissie skriver på sin blogg. "Åhnej Kissie skriver på sin blogg att man är fet om magen veckar sig när man sitter ner, jag måste svälta mig själv, buhu snyft snyft". Prova på att ha en mamma som min och sitt sen och fundera över hur mycket ni egentligen behöver ta åt er av vad lilla Kissie eller någon annan skriver på sin blogg.