Söndag

Jag sitter och dricker iste och tänker att livet känns ganska komplicerat just nu. Jag är sjukskriven nu och jag fick oväntat bra och förstående respons från vissa källor. Andra är mindre förstående vilket gör mig en aning frustrerad. Jag har ett läkarbeslut på att jag ska vara sjukskriven av en anledning liksom. Till att börja med är jag sjukskriven fram till den första september men sjukskrivningen kan förlängas upp till 2 år. Det jag kommer göra under tiden är att försöka få ordning på saker och ting. Just nu är jag som i en period då jag inte orkar bry mig om särskilt mycket alls, speciellt vad andra tycker om mig. Vissa saker kan ju vara svårt att undgå förståss. Grejen är väl mest det att jag har större bekymmer än att folk tycker si och så. Jag är te.x inte särskilt engagerad vad gäller mitt utseende. Men det är väl sånt som kommer tillbaka senare. Men i det stora hela känns det ändå bra att det är sommar och att jag inte behöver stressa och oroa mig över saker som jag gjorde innan.

Let the guilt go

Keep holdin on
When my brains tickin like a bomb
Guess the black thoughts have come
Again to get me

The heart inside is fading
This shit’s gone way too far
All this time I’ve been waiting
Oh, I cannot greave anymore
For once inside I’m waking
I’m done, I’m not a whore
You’ve taken everything and
And oh I cannot give anymore

My mind’s done with this
Ok, I’ve got a question
Can I throw it all away?
Take back what’s mine

This pain is elevating, as the hurt turns into hating
Anticipating all the fucked up feelings again
So I take my time
Driving a blade down the line
Each cut, closer to the vein
Bleed, Bleed

Since I was young
I tasted sorrow on my tongue
I’m trying to hold it together
And it’s like I’m never better
Looks like I’m not getting better
Not getting better
Pity me
In the end

Forget me not, i'm f**kin' perfect!

Ibland önskar man att en viss person man saknar ska inse vad denne missar, att personen ska inse vilka misstag som begåtts. Mest troligt kommer personen aldrig inse dessa faktum och även om denne gör det så kommer misstagen aldrig kunna bli ogjorda. Det lämnar ett djupt sår som kliar och irriterar långt efter att det läkt. Misstagen som begicks bevisar att personen aldrig brydde sig från första början och att denne inte förtjänar dig. En person som bryr sig om dig sårar dig aldrig med flit. En person som bryr sig blottar aldrig dina hemligheter och din sårbarhet inför andra. En person som tycker om dig får dig aldrig att känna att du inte duger. En person som vill dig väl manipulerar dig aldrig att känna skuldkänslor som du inte borde känna. Man ska aldrig glömma bort att man faktiskt är ensam, att man måste ta hand om sig själv. Vårda er självrespekt och lita aldrig på någon annan än dig själv.


www.minmammafårmigattviljabegåsjälvmord.se

Jag pratade med mamma tidigare ikväll... När jag hade lagt på så grät jag. Första gången jag gråtit på ett bra tag nu. Sist jag grät var jag i en period då jag grät kring 5 gånger om dagen.

Min mamma har ärvt en hel del pengar och hon betalar för laptopen jag beställt. Eftersom att beställningen gjordes i hennes namn så kommer den att levereras till hennes närmaste postställe, hon behöver även en del hjälp med sin egen laptop, så jag föreslog att hon skulle hämta den, höra av sig och ta med sig sin laptop och komma hem till mig med allt så får jag hem laptopen och kan installera den samtidigt som jag kan hjälpa henne med hennes laptop. Men det tyckte hon blev alldeles för flängigt och jobbigt för henne. Hon tyckte att jag skulle gå/åka buss typ en halvmil hem till henne och sitta där med allt och att hon sen ska skjutsa hem mig. Det blir ju lika bängligt och flängigt för mig. Jag sa att jag tyckte det att egentligen vore det ju lättast om hon som har råd att köra och inte behöver bekymra sig över bussresekostnader  bara tog laptoparna i bilen och kom hem med dem till mig så vi kan sitta här och hålla på med laptoparna och sen far hon bara hem med sin sen när vi är klara. Nä då helt plötsligt out of the blue  så är man tydligen otacksam för att hon köper en laptop och en skitpryl från tvshop åt en. Kort sagt så är jag helt enkelt otacksam för att jag vill göra det enkelt för oss. Hon bara skriker och skriker i luren medans jag säger att det bara var ett förslag och ursäktade mig existens.

Hon tycker att jag är otacksam och bara vill ha och vill ha. Jag är inte otacksam, jag är jätteglad att jag får en laptop och en skitpryl från tvshop. Bara det att jag har inte bett om en skitpryl från tvshop. Jag blir mer tacksam över att få saker som jag faktiskt är i behov av och som jag själv valt ut. Och istället för att köpa en Dermasetra pryl från tv shop så hade man kommit billigare undan med en bodyscrub och en fotfil istället. Jag är otacksam och bara vill ha och vill ha. 1 Jag har bara bett om två saker, en laptop och en hund (som hon inte alls går med på) 2 Hon spenderar tusenlappar på skitprylar från tvshop 3 Hon spenderar 4000 på en bröllopspresent 4 Var är jag otacksam? Jag vill inte gå in på exakt hur mycket hon äver men låt oss bara säga att det är MYCKET. Hon gnäller på mig att hon spenderar så mycket pengar på en laptop åt mig och en skitpryl från tvshop som jag inte ens bett om men hon spenderar glatt 4000 på en bröllopspresent. Hon kommer senare att ärva resterande av arvet vilket och är en hel del pengar som hon säger att hon ska dela 50/50 med mig. Tro mig, jag vill som de flesta andra, väldigt gärna vara ekonomiskt oberoende. Men ska det vara på det här viset så vill jag inte ha ett enda korvöre av dom pengarna. Jag klandrar henne inte för att hon håller hårt i  pengarna, absolut inte. Men jag vill inte behöva höra en massa gnäll om hur mycket pengar hon spenderat på mig varenda gång det är minsta lilla osämja eller oenighet.

Min mamma har misshandlat mig psykiskt i hela mitt liv, och hon är troligtvis omedveten om att hon gör det. Det har konstaterats X antal gånger inom familjen att mamma är INTE frisk i huvudet. Tyvärr så finns det inga omständigheter som gör att hon ska behöva åka in på tvångsvård. MÅNGA gånger i mitt liv har jag tänkt "vad ska jag ta mig till? Åh herre gud hjälp mig, vad ska jag ta mig till?". Man har som sällan funnit svar på det. Men nu har det gått så pass långt att jag överväger på allvar att byta namn och telefon nr och flytta härifrån. Då är problemet bara att det säkerligen kommer gå ut över min stackars far som inte förtjänar något ont alls, för återigen, mamma är inte frisk i huvudet. Så vad gör man? Vad fan i helvete gör man? Och HUR gör man? Jag har nyligt uteslutit en person ur mitt liv och jag har efter en svår 6 månaders svacka börjat komma tillbaka. Och jag känner att om jag mår bättre sedan jag uteslöt den här personen ur mitt liv så kan den personen haft mycket att göra med varför jag hamnade i svackan från första början, i och med att svackan började i samband med att jag började umgås med personen. Det är inget tvivel om att jag mår dåligt av att ha min mamma i mitt liv, jag har många gånger funderat på att begå självmord bland annat pga henne, så vad är det som säger att jag inte skulle må bättre av att utesluta henne också? Den stora frågan är bara om det är värt det dom konsekvenser det kan ge.

Hurt

Jag läste ett väldigt intressant blogg inlägg av en viss Fröken Räv. Och jag har nu bestämt mig för att skriva ett syster-inlägg eller vad man vill kalla det. Vill ni läsa inlägget kan ni klicka HÄR. Det handlar om tabut kring psykisk ohälsa. Jag skriver aldrig i bloggen helt ärligt om hur jag mår, kanske små kryptiska inlägg, men inte mer än så. Vet ni varför? Jo för att psykisk ohälsa är något man helst inte pratar om, det är något som helst ska tystas ner och man ska inte låtsas om det. Det här är en värld där alla är så väldigt angelägna om att hela tiden visa sig från sin bästa sida. Det ska alltid påvisas hur vacker man är, hur mycket tillgångar man har, hur mycket kontakter man har, vilka perfekta middagsbjudningar man ordnar, hur fint man håller på att renovera om köket, ja ni fattar. Aldrig någonsin kan man medge hur jobbigt det är att jobba tolv-timmars pass och samtidigt hinna med barn/partners/vänner/trädgårdsarbete/träning. Aldrig någonsin kan man medge att man tycker att jobbet är skit eller att man känner press på sig att man ska prestera eller att man tycker det är jobbigt att göra vissa saker.


Jag har inte tänkt hymla om hur jag mår längre. Man får vara ledsen, det är okey. Visst vet ni att alla mår dåligt någon gång, mer eller mindre? Den som säger att han/hon levt ett genomlyckligt liv ljuger. Alla har varit med om något som känns jobbigt, vare sig dom vill erkänna det eller inte.

Själv har jag varit deprimerad sedan många år tillbaka, det har varit upp och nedgångar men att må dåligt är ett naturligt tillstånd för mig. Ofta har jag försökt förminska mina egna problem "nej men det är inte så illa" eller "det är inte så farligt" men sen sitter jag där kanske en månad senare och mår riktigt dåligt och inser att det är nog rätt illa ändå. När man vissa perioder inte finner någon mening med att kliva upp ur sängen, då är det inte bra. Jag har nu senaste, kanske 3 månaderna, mått sämre och sämre. Det har succesivt blivit värre och värre. När jag vissa perioder verkligen tar till mig och inser att nej nu är det verkligen inte bra, och vågar pysa ut lite till folk omkring mig att jag mår inte så bra. Då har man ibland fått höra saker i stil med "men försök att inte tänka på det så mycket", ursäkta men jag kan liksom inte bara stänga av mina tankar, jag kan inte bara stänga av min hjärna. Jag kommer ju inte ifrån mig själv, vad ska jag göra när det blir outhärdligt, bara sluta tänka? Det går inte. Vissa verkar ha den där attityden "men ta en powernap så ska du se att allt ordnar sig" eller "drick en kopp te så ska du se att det känns bättre sen", det är så oerhört störande att få höra sånt när man börjat ta sitt psykiska mående på allvar. Tyvärr jag kan inte bota min ångest med en kopp te liksom.  Det är som att antingen vill folk inte höra om det, dom vill slippa bry sig och dom känner sig obekväma. Tyvärr men det är svårt att låtsas må bra när man inte gör det. Just face it, man kan inte må bra hela tiden, och det är faktiskt okey.

Den senaste månaden har jag gått med konstant ångest, stress och oro 24/7, det har varit mer eller mindre beroende på vilken tid på dygnet, värst har det varit när jag ska sova. Kan ni tänka er hur det känns att gå med sådan outhärdlig ångest att man inte vet vad man ska göra av sig själv? Kan ni tänka er hur det känns när ångesten tynger, pressar och gnager i bröstkorgen? Kan ni tänka er att det till och med blir jobbigt att andas ibland? Har jag ångest precis just nu? Ja, det har jag. Vad brukar jag ha ångest över? Allt möjligt, kan ni tänka er, jag har ångest över tusen saker känns det som. Jag har ångest över att jag inte orkar klä på mig vettiga kläder, jag har ångest över att jag inte orkar städa och diska hemma, jag har ångest över hur mycket jag sover, jag har ångest över hur lite jag sover, jag har ångest över att jag har svårt att somna, jag har ångest över att jag inte blir trött, jag har ångest över att jag inte orkar klippa bort tovorna i kattens päls, jag har ångest över att jag inte orkar umgås med kompisar så mycket som jag hade velat, jag har ångest över att jag inte orkar ta tag i saker, jag har ångest över att jag inte vågar berätta hur jag känner, jag har ångest över tiden, jag har ångest över min ekonomi, jag har ångest över mitt förflutna och jag har ångest över min framtid och jag har ångest över hur mycket annat som helst.

Jag är inte Berny Pålsson, Nancy Spungen eller Elizabeth Wurtzel, men mitt lidande räknas precis lika mycket. Det är som Berny skrev i sin andra bok "Känn pulsen slå" att man kan inte mäta lidande i ärr eller hur mycket receptbelagda mediciner man äter, och det som spelar roll är inte vad man lider av utan att man lider. Att sitta och säga att "det finns alltid någon som har det värre" är respektlöst att säga, man har rätt att må dåligt vare sig det rör sig om en depression eller Schizofreni. Jag har rätt att må dåligt samtidigt som jag har rättigheten att få hjälp med att må bra också. Imorgon har jag mitt första möte på psyk. Jag förtjänar att må bra och det här är min kamp.

Snö, kyla & mörker

Det här är nog den längsta bloggpausen för mig någonsin. Jag kan inte lova frekvent update på ett tag till heller. En smula trist tycker vissa kanske, whatever tänker någon annan. Mitt liv är som en bergodalbana just nu, bokstavligt talat. Stundvis känns allt så underbart och ibland är det bara helt åt helvete. Det är mycket som har hänt och händer just nu.

Jag har har nog gått ner en del i vikt. Går och är illamående för jämnan känns det som. Jobbigt att äta för det mesta. Jag som annars brukar vara så matglad, vad har hänt? Det känns som att jag ska spy oroväckande ofta.

Jag har slutat med Mirtazapin och har nyligt börjat med Imovane istället.

Jag ska göra praktik en månad framöver. Är inte det minsta peppad men hoppas att jag ändrar inställning snart.

Jag är hysteriskt förälskad i en underbar person och jag hoppas hoppas hoppas...

I övrigt är det mycket familje angelägenheter som jag grubblar och oroar mig över.

Det är en allmänt jobbig period för mig just nu och jag hoppas att ni som står mig nära har överseende med att jag inte orkar engagera mig särskilt mycket vad gäller allt och inget. Vissa dagar vill jag bara ligga och andas, jag vill bara gömma mig för världen, pausa allt. Vill bara lägga mig i en koma i en månad eller två, men samtidigt vill jag inte missa något... Som vanligt måste jag vara "duktig", försöka hålla huvudet högt och bara orka. Alla andra orkar ju då borde ju jag orka eller vadå? Det finns inte tid för att gömma sig från världen i flera dagar. Ta en powernap så blir allt bra ska du se. Bara andas så ordnar sig allt. Drick en kopp te så känns det nog bättre sen.

HALLELUJAH!!!!1!!1!1!!!

Pity



Jag känner bara för att skriva av mig lite just nu... För några veckor sen när jag hamnade på en fest där det var massa nytt folk så träffade jag en tjej som kände igen mig direkt. Hon var en vilt främmande tjej för mig då jag aldrig träffat henne förr eller ens visste vem hon var. Men hon hade läst min blogg och visste lite om mitt förflutna. Hon drog upp en grej som hände för ett år sen, det är inte så att jag tar illa upp eller så, inte alls. Det är faktiskt ganska skönt att vissa kan sätta sig i min sits och förstå att det som hände mig var inte så jävla kul.

Det handlade om att min dåvarande sambo dumpade mig för en annan tjej som jag trodde var min vän. Han dumpade mig och en vecka senare blev han tillsammans med henne. Djupare än så behöver jag inte gå in på det, ni som är nyfikna efter fler detaljer får snoka i mitt arkiv. Det har nu som sagt gått ett år sen han gjorde slut med mig och visst det är klart att jag fortfarande tycker att det dom gjorde var dålig stil, absolut, men jag är ju inte direkt arg längre. Som jag förstår det så är det många som håller med mig om att det var dålig stil, det förstår jag, men ni behöver inte tycka synd om mig. Jag vet inte om det är någon som gör det, jag bara säger det ifall att.

Jag menar, jag har det ganska bra ändå. Helt ärligt så är jag ganska glad att det blev som det blev. Med tanke på min och mitt ex's ännu tidigare historia så var det ett förhållande dömt att misslyckas. Jag säger inte att jag är glad över allt svek och förödmjukelse, jag säger bara att jag är glad att det blev ett slut på eländet och att dom förtjänar varandra. Jag menar herregud jag förtjänar någon mycket bättre som inte ljuger och undanhåller saker för mig, tyvärr råkar jag veta att han inte direkt bättrat sig i sitt nya förhållande. Jag har gjort mycket på egna ben året som gått. Jag har bland annat flyttat till egen lägenhet och utvecklats och mognat enormt mycket. Året jag spenderat själv har varit 10 gånger mer givande än vad de 2 åren jag spenderade med honom var.

Om ni känner för det så kan ni ju tycka synd om mig som inte funnit någon ny efter ett helt år. Eller så kan ni tänka att jag är en stark och förnuftig ung kvinna med skinn på näsan som inte nöjer sig med mindre. Det är upp till er. Jag ville bara att ni ska veta att jag trots alla omständigheter är glad att det blev som det blev.



Typ forts. av föregående


Detta är en fortsättning på föregående inlägg.

Jag är en väldigt envis person, jag vet inte varifrån jag fått det. När man snackar om hur illa vid sig vissa tar av det Kissie skriver i sin blogg så är man ju ändå inne lite på självförtoende/självkänsla.  Jag har en mamma, som under min tonårstid kunde vara på antingen det enda eller det andra humöret. Sällan var det mitt i mellan. Antingen var hon skitförbannad, gestikulerade våldsamt med armarna och skrek. Eller så kvittrade hon och var glad som en lärka. Hon kunde tända till och bli förbannad över småsaker så som en nypa salt för mycket i maten, en tröja i tvätten som enligt henne till synes var ren (och tvättmedel det växte minsann inte på träd, lika lite som pengar gjorde det). Ena stunden kunde hon va så stolt över en och man var hennes enda vackra dotter, man var så duktig och man var så bra. För att sen i andra stunden kunde man vara värdelös, omogen, lat, trög, lättlurad, naiv, fattar ingenting, klarar ingenting etc etc. Sånt är inte lätt att ta för en liten tonårstjej, men jag gjorde det. För att hon är min mamma och för att jag hade inte mycket andra alternativ. Tyvärr kan jag inte säga att jag älskar min mamma för att hon är min mamma, jag vet att det kanske låter som en hemsk sak att säga. Men jag hatar henne inte heller. Hon är bara min mamma och hon är som hon är.

Jag har många gånger fått höra att min mamma är så shyst och ball och hon är den snällaste i världen samtidigt som folk talat om för mig, när jag snäst eller varit tvär mot min mamma, att så ska man minsann inte betee sig mot sin mamma. Jag kan förstå att vissa reagerade så. Men hade dom vetat det jag berättar nu så hoppas jag dom hade tänkt annorlunda. Det är jobbigt när folk inte förstått hur hon kan vara när andra inte ser på. Att folk trott att jag varit som jag varit bara för att jag skulle vara en snäsig och snorkig tonåring bara för att.




Sen har jag pga min mammas val av partner varit med och fått se ett och annat. Jag har sett hennes partner incenjera knark i armen med spruta, som inte tog någon som helst hänsyn till att jag fanns i närheten. Jag har sett en man äta ägg med skalet på. Fått besök av polisen åtskilliga gånger. Han har hotat mig med kniv när jag var 9 år. Hans porrtidningar och porrfilmer har legat framme. Jag har levt med missbruk i min omgivning större delen av mitt liv. Så kom inte till mig och säg att jag inte får snäsa eller vara tvär mot min mamma, när det finns tonåringar som skriker och svär åt sina föräldrar utan någon som helst anledning som gör allt för sina barn. Herregud jag tror inte ens min mamma har varit på hälften av alla mina skolavslutningar.

Trots allt detta så törs jag påstå att jag har förträffligt bra självförtroende/självkänsla med tanke på vad jag har gått igenom. Jag antar väl att jag varit jävligt envis och gett mig fan på att ta mig igenom det. Jag skulle även vilja påstå att jag är en stark person. Därför blir jag förbannad när jag ser tonårstjejer som verkar ha bra och stöttande föräldrar som bryr sig, som tar åt sig av saker som en liten fitta som kallar sig för Kissie skriver på sin blogg. "Åhnej Kissie skriver på sin blogg att man är fet om magen veckar sig när man sitter ner, jag måste svälta mig själv, buhu snyft snyft". Prova på att ha en mamma som min och sitt sen och fundera över hur mycket ni egentligen behöver ta åt er av vad lilla Kissie eller någon annan skriver på sin blogg.


Regnig och grå tisdag



Vila i frid Pippin...


09-09-09



Jag är lite deppig idag... Det är 09-09-09. Siffran 9 är på något sätt mitt "lyckotal" om man säger så, siffran 9 har på många sätt en speciell betydelse för mig. För länge sen... säkert närmare två år sen så planerade/önskade/hoppades jag att denna dagen... 09-09-09 skulle bli en speciell dag, gärna romantisk på något sätt. På den tiden jag var tillsammans med Daniel så drömde jag väl lite smått om en eventuell förlovning just denna dag. Nu är det ju slut mellan mig och Daniel sedan länge så det är ju absolut inget jag vill längre. Men trots det så har jag ju fortfarande liksom längtat och hoppats att denna dag skulle bli speciell för mig på något sätt, någonstans innerst inne så hade jag väl hoppats lite på att kunna spendera denna dag med någon jag älskar och så. Men nu sitter man här, ensam och singel och en aning olyckligt kär... Det känns lite deprimerande, speciellt med tanke på att denna dag, detta datum, aldrig kommer åter. Dessutom är jag vrålsnuvig och antagligen förkyld, så jag har nyst typ 50 gånger idag. Men Bull har bjudit mig på pizza idag så lite bra känns det ju ändå. (Tack Bull!)

Och nu kanske många tänker "men varför sitter du och deppar, dagen blir vad du gör den till". Det är lite svårt att på egen hand göra en dag sådär magiskt romantisk tillsammans med någon man älskar när man inte har någon som man älskar och älskar en tillbaka. Istället sitter man ju här som sagt ensam och singel, so what do to, what to do.

Sen pratade jag med mamma ett tag idag, första gången på typ hela sommaren i stort sätt. Det var det vanliga, hon snackade mest om bingon och om Abdullah. Så nja, inte så intressant.



Sill och snus



Jag har insett en sak med mig själv. Ibland händer det att jag skrattar helt utan anledning. Då pratar jag om skrattanfall. Jag pratar om ett helt oprovocerat skrattanfall. Ingen sa något roligt och jag tänkte inget roligt för att jag skulle börja skratta, jag skrattar åt ingenting så att säga. Detta "fenomen" kan uppstå vid två olika sinnesstämmingar hos mig, antingen är jag glad och på väldigt på bra humör och ja helt enkelt allmänt tillfreds för tillfället. Eller... så är jag ledsen. Folk i min omgivning kan nog ha svårt att avgöra när jag är ledsen, just för att jag skrattar, ler, skojar, och tokar mig som vanligt ändå. Jag klarar inte av att låta andra se att jag är ledsen, om det nu inte är en person som står mig väldigt nära förståss, så därför tjoar och skrattar jag trots att jag innerst inne är ledsen. Det kan också hända att det är en typ av "undanmanöver" för att skydda mig själv  för att inte börja tänka på det som tynger mig i andras närhet och börja se ledsen ut. Så ja, bara för att jag skrattar och ler så betyder det inte att jag är glad. Så är det.






Over the line



Jag vet att du läser min blogg. Så jag vet att du läser det här. Det jag vill säga är... du gick över gränsen. Man tar inte reda på någons nr utan att fråga dem om det är okey att du gör det! Normalt så brukar man FÅ numret! Och speciellt så börjar man inte skriva sms och ringa innan man ens vet säkert att det är okey. Jag tycker det var uppenbart att jag inte ville att du skulle ha mitt nr, jag var bara för snäll för att inte säga det rakt ut. Och sen kommer du och ringer på min dörr när jag sitter och äter helt utan förvarning, what the hell man?! Den enda som är okey att komma oanmäld är Bull, han är min bästa vän och jag litar på han så han har nyckel hem till mig. Alla mina andra RIKTIGA kompisar hade haft vett nog att höra efter om det vore okey om dom kom förbi. Jag menar va fan jag kanske har hemliga saker för mig? Jag kanske låg och knullade med någon vad vet du? Jag kanske satt och sket? Liksom jag lät inte sådär vrålpepp när du undrade ifall du fick komma förbi. Jag är ledsen att jag inte talat klarspråk med dig men såhär är det: Visst du är trevlig att snacka med på msn men det var heller inte mer än så jag ville ha det heller. Internetbuddies, inte mer. Men seriöst om du tar reda på mitt nr och dyker upp utanför min lägenhet utan förvarning, det är lite stalker beteende. Och jag vill INTE att detta ska bli värre, so this ends right here right now. Och jag kanske låter hård när jag säger att jag inte bryr mig om du säger att du var lite småkär i mig. DU ÄR KÄR I EN FANTASI! Bara för att jag pratar med dig till skillnad från andra människor så betyder det inte att jag är intresserad av mer än vänskap. Jag tycker du är trevlig att snacka med på msn och du har liksom inte varit otrevlig mot mig så jag har ingen anledning att vara det mot dig heller. But this changes everything, this was over the line. Jag är fullt medveten om att du har Aspergers och att det inte precis gör saker och ting lättare för dig, men det gör det inte det minsta okey att du börjar betee dig som en stalker!

Kontakta inte mig mer, sms:a inte, ring inte, skriv inte till mig och framförallt dyk inte upp utanför min lägenhet! Kontakar du mig ändå så har jag vänner som står bakom mig och jag lovar dig, om du besvärar mig, they will hunt you down. Och ser jag dig smyga omkring här eller ringer på dörren, då ringer jag polisen. Ta inte detta så hårt, jag vet att du haft det tufft, men det är inte direkt så mycket historia som går förlorad. Du kanske diggar mig, men du känner mig inte så väl.

Men för ditt eget bästa, kommentera inte ens det här inlägget, och gå vidare med ditt liv och låt mig vara!



Kattbröder


Idag (och igår) har jag hjälpt Bull att flytta till hans lägenhet. Hjälpt till att bära grejer och sådär. Han tog även hem Sam och Pippin hem till sig... jag har inte hunnit känna efter hur det känns än att dom inte är här längre. Jag har ju varit så van med att ha dom här och det har ju känts helt naturligt att ha dom här eftersom jag träffade dom ju mycket när Bull bodde i Umeå då jag var och hälsade på. Men jag tror det kommer kännas lite konstigt att inte ha dom här längre, jag kommer ju självklart träffa katterna hemma hos Bull men det är ju inte samma sak. Jag kommer inte längre bli mött av två söta kattbröder innanför dörren när man kommer hem... Och dom är ju hur fina och mysiga som helst, Pippin brukade komma och mysa med mig i sängen på morgon och Sam var alltid nyfiken på vad man satt och åt och ibland ville han smaka (speciellt om det var ost, Sam älskar ost). Jättesociala katter är dom, men nu är dom inte här längre. Buhu det känns nästan lite vemodigt faktiskt.

Vad händer annars då. Jag brukar ju faktiskt inte skriva såmycket om vad jag har för mig om dagarna i bloggen. Jag vet inte om jag tycker om det är så relevant att skriva vad man gör hela tiden. Visst det skulle ju uppdateras oftare, men hur intresserade är ni egentligen av att veta typ "nu ska jag och Bull spela Diablo 2" eller "nu ska jag gå på konsum och köpa mjölk" eller "nu ska jag gå och lägga mig och sova". Jag tycker ju det är mer givande att skriva inlägg som har något vettigt att komma med.  Sen tror jag heller inte att ni är särskilt intresserade av min kost, eller?

Hursomhelst. Imorgon kommer soc hit på hembesök, dom ska väl se hur det går för mig och sen ska dom väl avgöra om jag ska få mer bidrag ifall det är något mer jag behöver (som te.x sängkläder och handdukar skulle jag behövt). Jag har ju som det mesta jag behöver nu, har ju till och med en soffa nu. Men jag måste verkligen tacka alla som jag har fått grejer till lägenheten av, alla som jag har fått grejer av kanske inte läser bloggen. Men iaf, varmt tack till er alla som har kommit med grejer till "rädda Foofie fonden" (höhö). Men här måste iaf städas och diskas så det ser trevligt ut då soc kommer imorgon.

Men nu har ni ju iaf fått en liten update om vad som händer i Foofies liv hehe ^__^



Vardag + hotell & restaurang


Idag har jag varit på praktiken som vanligt. Det var mycket folk, men det gick bra ändå, im a proffesional god damn it! För er som missat det så praktiserar jag på en italiensk restaurang som servitris. När jag kom hem så blev det promenad med Rex sen blev det coca cola och cigg i solen =).  Har tittat på TV ett tag och nu har jag just käkat middag. Resten av kvällen ska jag bara ta det lugnt, chatta på msn, lyssna på musik, läsa bloggar, vara med Rex osv.

Om att praktisera som servitris

Vissa dagar är det riktigt kul att "jobba" som servitris, dom dagar då det verkligen märks att gästerna uppskattar mitt trevliga och artiga bemötande. Jag lägger mycket fokus på att vara så trevlig och artig som möjligt mot gästerna för att deras restaurangvistelse ska vara så behaglig som det bara går, dom betalar ju även för bra service eller hur?  Vissa dagar kan det dock vara mindre kul, dom dagar då det kommer mycket gäster samtidigt och man får alldeles för fullt upp för att alla ska vara nöjda. Dom blir ju aldrig missnöjda över mitt bemötande för jag är alltid trevlig och artig oavsett hur fullt upp jag än har. Det dom däremot kan vara missnöjda över är ju möjligtvis att saker och ting tar längre tid än vad man hade tänkt sig, då beror det inte bara på mig utan det kan också bero på brister i kommunikationen mellan serveringen och köket. En annan grej som inte är en höjdare är när man som servitris verkligen helhjärtat går in i rollen för att ge bra service och ett trevligt och artigt bemötande, så kanske man vissa gånger bara får sura miner och tvära svar tillbaka för mitt goda bemötande. Det märks verkligen att dom typ ser ner på en för att man jobbar som servitris, men seriöst, man kanske inte är värsta läkaren eller advokaten men man har iaf ett jobb/praktik och sitter inte bara hemma på arslet hela dagarna. Det är nästan alltid kostymnissar som jag har fått dåligt bemötande tillbaka av, till dom vill jag bara säga... Skulle du hellre vara arbetslös än att jobba som servitris/servitör?

Nej hörni vet ni vad, jag är faktiskt nöjd med att vara servitris. För jag gör det jävligt bra. Jag har fått mycket beröm från en av mina fd kursledare  som säger att jag är bra på att bemöta gäster och att det märks att jag kan min sak och att jag trivs med vad jag gör. Så alla ni kostymnissar därute som ser ner på oss som jobbar som bland annat servitris, jag törs slå vad om att det är roligare än att sitta med en massa papper och datorer hela dagarna!

 
HR3B 2008.
Ja, naturligtvis gick jag hotell & restaurang programmet på gymnasiet!



Gubben


En annan grej som jag blir irriterad över är en gubbe som kommit fram till mig hela tre gånger de senaste kvartalet och sagt till mig "jag tycker synd om dig, för du är slav under nikotinet" och vad har jag svarat? "Jaha..." eller "Jaa... jag vet att du tycker synd om mig". För det första är det inte hans problem. För det andra så är det väl inte synd om mig då jag är så pass dum att jag röker, jag får väl för fan skylla mig själv. Jag är jättedum i huvudet som röker för det är både dyrt och jag förstör mina lungor, men saken är den att det är ganska lindrigt att jag bara röker. Jag hade lika gärna kunnat vara nere i drogträsket vid det här laget, men jag har stått emot och hållit mig till endast cigaretter. Jag försöker absolut inte skylla ifrån mig mitt ciggarett beronde på att jag haft det jobbigt eller så, det är ingen ursäkt. Det jag menar är bara att med tanke på hur jobbigt jag haft/har det så är det inte så konstigt att jag behöver något som lugnar nerverna.

Det är ju svårt för den där gubben att veta hur jag haft det men jag tycker fortfarande inte att man ska gå fram till främlingar och säga att man tycker synd om dem för att dom röker. Det är som att jag skulle gå fram till den där gubben och säga: jag tycker synd om dig som går fram till främlingar och säger att du tycker synd om dem för att dom röker för att du gör det bara för att få prata med någon för att du är så gamal och ensam.


 

Inaktivitet


Det har inte blivit några inlägg här i helgen. Och jag tänker inte fåna mig och be så mycket om ursäkt till mina trogna läsare eftersom att ni är också människor som förstår att ibland har man helt enkelt bara vettigare saker för sig än att blogga. Jag tycker det är så fjolligt när bloggare ber om ursäkt för att dom varit inaktiva och skrivit lite inlägg, dom tar sina bloggar på alltför stort allvar. Seriöst, en blogg är en kul grej liksom, det är inget som du ska behöva känna ångest över för att du inte levererar intressanta och bra inlägg eller få inlägg. Om du får ångest över att du inte skriver tillräckligt intressanta inlägg eller över att du skriver för få inlägg så mår du antagligen bättre av att helt enkelt inte blogga. Och ja, det finns dom bloggare som mår dåligt och får ångest över att dom känner att dom måste skriva intressantare inlägg än alla dom andra bloggarna osv. Men seriöst, hur sunt är det på en skala? Visst, det är askul med en blogg som ofta uppdateras men man har ju full respekt över att personen bakom bloggen har ett liv och kanske inte ständigt kan leverera rykande färska inlägg.

Jag ser bloggen som ett bra sätt att låta mina vänner (typ dom som man kanske inte träffar varje dag) veta vad som händer i mitt liv osv. Sen är det även ett bra ställe att uttrycka sina åskiter på också, jag vet att det finns forum för det men forum är inte riktigt min grej. Det är väl kanske inte direkt så att jag försöker nå ut till en viss typ av målgrupp eller så via mina inlägg, jag bjuder ju på lite allt möjligt. Jag skriver ju helt enkelt vad jag känner för och framförallt NÄR jag känner för det. Har jag inget vettigt att skriva eller tillföra, nej då skiter jag i att skriva. Jag tycker det är onödigt att skriva inlägg som "hej bloggen, jag är jättetrött och orkar inte skriva något vettigt nu ska jag sova god natt" vad ger ett sånt inlägg egentligen? Det tillför ju ingenting, är man trött och har inget vettigt att skriva nej då skiter man ju i det. Man behöver ju inte uppdatera bara för uppdaterandets skull. Jag tycker det är bättre att skriva intressanta inlägg sällan än att skriva onödiga inlägg ofta. Ja, det är precis som ni misstänker... Jag har inte tillägnat mitt liv åt bloggen.

Bloggen är inte mitt liv. Det blir bättre inlägg när du bloggar sunt än när du bloggar för att inte få ångest.


Peace!