Jag har insett en sak med mig själv. Ibland händer det att jag skrattar helt utan anledning. Då pratar jag om skrattanfall. Jag pratar om ett helt oprovocerat skrattanfall. Ingen sa något roligt och jag tänkte inget roligt för att jag skulle börja skratta, jag skrattar åt ingenting så att säga. Detta "fenomen" kan uppstå vid två olika sinnesstämmingar hos mig, antingen är jag glad och på väldigt på bra humör och ja helt enkelt allmänt tillfreds för tillfället. Eller... så är jag ledsen. Folk i min omgivning kan nog ha svårt att avgöra när jag är ledsen, just för att jag skrattar, ler, skojar, och tokar mig som vanligt ändå. Jag klarar inte av att låta andra se att jag är ledsen, om det nu inte är en person som står mig väldigt nära förståss, så därför tjoar och skrattar jag trots att jag innerst inne är ledsen. Det kan också hända att det är en typ av "undanmanöver" för att skydda mig själv  för att inte börja tänka på det som tynger mig i andras närhet och börja se ledsen ut. Så ja, bara för att jag skrattar och ler så betyder det inte att jag är glad. Så är det.