Jag läste ett väldigt intressant blogg inlägg av en viss Fröken Räv. Och jag har nu bestämt mig för att skriva ett syster-inlägg eller vad man vill kalla det. Vill ni läsa inlägget kan ni klicka HÄR. Det handlar om tabut kring psykisk ohälsa. Jag skriver aldrig i bloggen helt ärligt om hur jag mår, kanske små kryptiska inlägg, men inte mer än så. Vet ni varför? Jo för att psykisk ohälsa är något man helst inte pratar om, det är något som helst ska tystas ner och man ska inte låtsas om det. Det här är en värld där alla är så väldigt angelägna om att hela tiden visa sig från sin bästa sida. Det ska alltid påvisas hur vacker man är, hur mycket tillgångar man har, hur mycket kontakter man har, vilka perfekta middagsbjudningar man ordnar, hur fint man håller på att renovera om köket, ja ni fattar. Aldrig någonsin kan man medge hur jobbigt det är att jobba tolv-timmars pass och samtidigt hinna med barn/partners/vänner/trädgårdsarbete/träning. Aldrig någonsin kan man medge att man tycker att jobbet är skit eller att man känner press på sig att man ska prestera eller att man tycker det är jobbigt att göra vissa saker.

Jag har inte tänkt hymla om hur jag mår längre. Man får vara ledsen, det är okey. Visst vet ni att alla mår dåligt någon gång, mer eller mindre? Den som säger att han/hon levt ett genomlyckligt liv ljuger. Alla har varit med om något som känns jobbigt, vare sig dom vill erkänna det eller inte.

Själv har jag varit deprimerad sedan många år tillbaka, det har varit upp och nedgångar men att må dåligt är ett naturligt tillstånd för mig. Ofta har jag försökt förminska mina egna problem "nej men det är inte så illa" eller "det är inte så farligt" men sen sitter jag där kanske en månad senare och mår riktigt dåligt och inser att det är nog rätt illa ändå. När man vissa perioder inte finner någon mening med att kliva upp ur sängen, då är det inte bra. Jag har nu senaste, kanske 3 månaderna, mått sämre och sämre. Det har succesivt blivit värre och värre. När jag vissa perioder verkligen tar till mig och inser att nej nu är det verkligen inte bra, och vågar pysa ut lite till folk omkring mig att jag mår inte så bra. Då har man ibland fått höra saker i stil med "men försök att inte tänka på det så mycket", ursäkta men jag kan liksom inte bara stänga av mina tankar, jag kan inte bara stänga av min hjärna. Jag kommer ju inte ifrån mig själv, vad ska jag göra när det blir outhärdligt, bara sluta tänka? Det går inte. Vissa verkar ha den där attityden "men ta en powernap så ska du se att allt ordnar sig" eller "drick en kopp te så ska du se att det känns bättre sen", det är så oerhört störande att få höra sånt när man börjat ta sitt psykiska mående på allvar. Tyvärr jag kan inte bota min ångest med en kopp te liksom.  Det är som att antingen vill folk inte höra om det, dom vill slippa bry sig och dom känner sig obekväma. Tyvärr men det är svårt att låtsas må bra när man inte gör det. Just face it, man kan inte må bra hela tiden, och det är faktiskt okey.

Den senaste månaden har jag gått med konstant ångest, stress och oro 24/7, det har varit mer eller mindre beroende på vilken tid på dygnet, värst har det varit när jag ska sova. Kan ni tänka er hur det känns att gå med sådan outhärdlig ångest att man inte vet vad man ska göra av sig själv? Kan ni tänka er hur det känns när ångesten tynger, pressar och gnager i bröstkorgen? Kan ni tänka er att det till och med blir jobbigt att andas ibland? Har jag ångest precis just nu? Ja, det har jag. Vad brukar jag ha ångest över? Allt möjligt, kan ni tänka er, jag har ångest över tusen saker känns det som. Jag har ångest över att jag inte orkar klä på mig vettiga kläder, jag har ångest över att jag inte orkar städa och diska hemma, jag har ångest över hur mycket jag sover, jag har ångest över hur lite jag sover, jag har ångest över att jag har svårt att somna, jag har ångest över att jag inte blir trött, jag har ångest över att jag inte orkar klippa bort tovorna i kattens päls, jag har ångest över att jag inte orkar umgås med kompisar så mycket som jag hade velat, jag har ångest över att jag inte orkar ta tag i saker, jag har ångest över att jag inte vågar berätta hur jag känner, jag har ångest över tiden, jag har ångest över min ekonomi, jag har ångest över mitt förflutna och jag har ångest över min framtid och jag har ångest över hur mycket annat som helst.

Jag är inte Berny Pålsson, Nancy Spungen eller Elizabeth Wurtzel, men mitt lidande räknas precis lika mycket. Det är som Berny skrev i sin andra bok "Känn pulsen slå" att man kan inte mäta lidande i ärr eller hur mycket receptbelagda mediciner man äter, och det som spelar roll är inte vad man lider av utan att man lider. Att sitta och säga att "det finns alltid någon som har det värre" är respektlöst att säga, man har rätt att må dåligt vare sig det rör sig om en depression eller Schizofreni. Jag har rätt att må dåligt samtidigt som jag har rättigheten att få hjälp med att må bra också. Imorgon har jag mitt första möte på psyk. Jag förtjänar att må bra och det här är min kamp.